Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Utan poetiska övertoner, för så här var det.


Ute på näset

Knäpper upp den gamla något gummiluktande regnrocken och tar upp händerna från dess fickor. Sträcker ut mina armar och låter den kraftiga vinden ta tag i mig
Sunda förnuftet säger mig att jag gör någonting dumt.
Regn, blåst och kyla är ju rockens uppgift att skydda mig ifrån.
Istället gör jag tvärt om. För jag vill flyga, flyga iväg som ett asplöv ut över den dimbeklädda skogen. Trots den starka vinden förstår jag ju att den inte orkar lyfta mig, möjligen få mig att trilla omkull. Men någonting sker i mitt inre, det är något som lyfter inom mig. Jag känner varken av regnet, kylan eller vinden. Står bara där, tar lite motspjärn med kroppen för att inte ramla bakåt. Jag hör havet, ser vassruggarna buga sig, nästan som om de bjuder upp till dans. Det hela är som en befrielse. Om känslan höll i sig några sekunder eller kanske någon minut vet jag inte. Plötsligt vaknar jag upp.
Allt blir till verklighet igen. Jag känner åter regnet, vinden och kylan.
När jag tar mig in ifrån udden ser jag min keps ligga på marken.
Funderar och undrar om någon såg mig därute på näset.




Prosa av Johan Strömstedt
Läst 376 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2019-11-30 19:22



Bookmark and Share


  Solweig Jansson VIP
Den här är fin - man är med dig i blåsten - och lyfter !
2020-02-16

  Eva Langrath VIP
Jag tycker mycket om texten, du fångar stämningen och känslan så fint att det känns som att jag står där och försöker flyga.
2019-12-08

  DavidM VIP
Jag gillar dikten väldigt mycket. Det är som en linje passeras, med beslutsamhet, och tillståndet som sedan följer, av samhörighet eller till o med enhetlighet. Allt beskrivs naturligt. En symbios som inte spricker förrän någon annan slags medvetenhet åter inträder. En dikt att komma tillbaka till.
2019-12-01
  > Nästa text
< Föregående

Johan Strömstedt
Johan Strömstedt