Mitt hjärta är urgröpt som utspottade melonkärnor.
Att andas fjäderlätta andetag i frostens vinter, så avskalad, så sann.
Där segelbåten fullastad med blandning av sammetslen vänskap och kärlekens vingslag.
I min värld där koalor och lemurer i all sin skimrande diamantlyster får min midnatts svarta sorg att äntligen skingra de mörka tankar som den svarta marmor av dina svek i förruttnelsen blomstra.
Skönheten hos vit amaryllis och jag känner glittrande längtan som albatrossen som bär det mest generösa av gåvor. Väderbiten som drivved och jag känner min egna vemodighet någonstans mellan glas gorillor och kristall anakondor.
Jag saknar dig som jag saknar mig själv. Skatten inuti svårknäckt hasselnötsskal och min längtan till något mer vackrare, skörare och mjukare.
Varm choklad med vispgrädde, min oro lägger sig att sova och jag för en stund luckra upp mig, nästan som en uppburrad undulat. Jag njuter av dig. Sorlet omkring mig som annars skulle stört, nu som en melodi i bakgrunden anas.
Silvergran och ekorrar min själ ombonad med kramsnö, vintern generöst bjuder på stjärnfall av snöflingor. Snöänglar mig omfamnar och jag finner trygghet. Den trygghet förfrusen sjö nu en bädd av brudorkide där svanar så oskuldsfullt vackra och ståtliga finner ro.
Nu denna saga tar slut och andra sagor tar vid.
Godnatt min vinter. Min vinter godnatt.