Palmer av istappar som näktergal du min tusende puderblå lupin.
Drivved som drömmar svävande bärnsten min lycko amulett jag ser min kristall kokong av tiden som försvann. Närmre mina hjärtslag vidrör karamelliserad sanning mer än spegelbilden visat dig. Droppar av lime, dina tårars kyss avslöjar gårdagen i det förflutna skuggor av ditt självklara väsen. Någonstans hon finner stjärnbilder hon tidigare blundat för men ametist blod hennes naturliga skönhet skimra. Glitter i månsken, som jag älskat den mystik fågelbad av opal och nätterna oss för evigt förena. Lögner fastnat i spindelväv och sanningen lyser upp som stroboskop du mina duvors längtan. Näckrosor i brudbukett. Konfettiregn över ödmjuka vänlighetens legender. När hjärtat talar och själen lyssnar. Vi återförenas i nattens morgon och ingenting blir någonsin som förut. Kanske ensamheten i din blick. Blick av tornuggla aldrig så långt bort i galaxens violetta andetag. Med smak av saknad vi tar farväl innan smärtan ännu inte vaknat. Förlåt mina skuggors svek och de dagar natten aldrig omfamnat. Korpar av onyx. Deras vingslag svalkar och jag njuter av tystnaden. Tystnaden strax före bergskristallernas viskning. Andas in. Andas ut.