Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

EN ANDRA CHANS

 

Jag var sexton år och gick i nionde klass. När jag kom hem från skolan en lunchrast fick jag beskedet; Pappa är död! Det enda jag tänkte, det är inte sant.

”Försöker du skämta?”

”Din faster ringde.”

”Han var väl inte sjuk?”

”Jo, han hade Angina pectoris och dog av en hjärtinfarkt på grund av förstorad hjärtmuskel.”

 

Jag blev alldeles vimmelkantig, det kändes som hela min värld rasade samman. Hur skulle jag orka gå tillbaka till skolan?

Pappa och mamma skildes för nio år sedan. Hon var omgift med en man som bidrog till att hela familjen mådde dåligt. Min älskade pappa och mitt hopp till ett bättre liv, han fanns inte mer. Vi som hade pratat om att jag skulle flytta hem till honom.

Jag gick tillbaka till skolan. Det var inte lätt att koncentrera sig, jag var där men ändå inte.

Tiden som följde blev jobbig, jag fick allt svårare att hänga med. En dag orkade jag inte gå till skolan. Jag blev tvungen att stanna hemma, orkade inte stå på benen. Någon aptit hade jag inte heller. Det slutade med att jag inte kunde äta alls. Från att ha varit en av de bästa eleverna i min klass (hade fått stipendium m.m.) hade jag hamnat i en situation jag inte ens kunnat drömma om. Drömma, ja det kändes som jag levde någonstans mellan dröm och verklighet.

Läkarna sa att de inte kunde göra någonting trots att jag hade gått ner femton kilo. Jag vägde bara trettiofem och såg ut som ett skelett. Min familj klagade på mig. Jag var bara till besvär, kunde inte vara deras piga längre. En dag orkade jag inte leva i den hårda, kärlekslösa tillvaron. Jag beställde en taxi och åkte in till sjukhuset. Hade svårt att prata, men de såg hur illa det var ställt med mig. Diagnosen var anorexia.

Jag togs in och lades med dropp eftersom jag hade stor vätskebrist. Där började en lång kamp tillbaka till livet. Läkarna trodde inte att jag skulle klara mig. Jag hörde mycket av vad som sades även om jag såg ut att vara livlös. Själv trodde jag att min sista stund var kommen. Det kändes som jag var på väg till andra sidan …

 

När det hade gått en tid närmare bestämt två veckor kunde jag sitta upp i sängen, bara det var en seger. Hålla i ett glas själv och kunna dricka var steg nummer två, men det här med mat var inte det lättaste. Magen ville inte veta av någon fast föda så det uppstod problem.

Hela den här proceduren tog lång tid och det blev bakslag, jag var tillbaka där jag började.

Efter ännu en tid med dropp gjorde jag ett nytt försök. Den här gången lyckades det bättre. Så småningom fick jag vara uppe på dagarna. Mina ben ville inte bära mig. Det var som att lära sig gå på nytt.

När ytterligare några veckor gått kom den dag då jag fick gå ut själv. Det kändes lite konstigt, jag som älskade att vara ute i vanliga fall.

 

Jag hade levt instängd, sovandes i ett comaliknande tillstånd. Det kände som jag kom till en annan värld, där jag kände igen mig men ändå inte. Trafikljud och andra ljud upplevde jag väldigt starkt. Jag tyckte att jag svävade en bit ovanför marken. Levde jag eller var jag på andra sidan? En otäck känsla.

Jag gick Polhemsgatan ner, solen visade sig denna dag vilket var ett positivt inslag. Under promenadens gång började en verklighetskänsla infinna sig. Mina fötter var ett med gatstenarna. Gick förbi ett konditori, tittade in i skyltfönstret. Längesen sist tänkte jag och inhandlade en bakelse. Började gå tillbaka till sjukhuset. Det var en stor kraftansträngning.

Väl framme vid sjukhuset tänkte jag, det är bra att jag får vara med ett tag till här på jorden. När man är sexton har livet bara börjat Det här var första dagen på resten av mitt liv.

 

 

   © Ann V. J. Åhsberg




Prosa (Novell) av Ann V Åhsberg VIP
Läst 180 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2019-12-06 16:38



Bookmark and Share


  Arne Björn Fredriksson
Tonåren?! Min kusin stack hemifrån. Jag fick hjälp av sociala att flytta som artonåring. Man läser allt mer på nyheter och sociala medier ... hur unga mår. Man får vara tacksam att ta sig igenom trots det du skriver om i din story. Jag har haft mitt trauma när jag närmade mig trettio. Stark text :)
2021-08-02

  Eva Solstrale VIP
Gripande och bra skrivet! Kan hjälpa andra att förstå bättre! Tack!
2021-02-02

  Minkki VIP
Starkt, Ann! Jag missade den när den skrevs, hittade den nu. Bokmärker!
2020-05-24

  Bibbi VIP
Starkt berörande.
2019-12-07

  Chawa VIP
Gripande berättat om livslågans styrka trots stora motgångar…
2019-12-06
  > Nästa text
< Föregående

Ann V Åhsberg
Ann V Åhsberg VIP