Vit Jul troligen en populistisk lögn eller ett tecken på att katastrofen i folkhemmets krackelerade fasad, blivit öppet synligt.

Man kan fråga sig när förlorar en nations individer sin identitet?

Är det när förmågan att att glädjas förbytts i ett hysteriskt
firande av identitetslösa fragment.
Eller kanske när vi till varje pris måste överträffa oss själva i symbolisk glädje.

Kanske då när etiketten på glädjeflaskan fick texten:
”Ser ni inte nu hur glada och duktiga vi är, vi är ju bäst”.

Detta är troligen jantelagens baksida, vi får inte vara bra och absolut inte bäst på något som identifierar oss som unika. Något som vi har av egen kraft, och som förblir vår identitets signum.

Något som ingen annan har eller är.
Aldrig sticka ut från mängden.

Vi måste alltid var lika som de andra även våra dåliga maner måste likna de andras olater.

Visa alltid utåt, se så bra och så lika vi är som alla ni andra, med våra identitets lösa egon.
Identitet som vi hade är förlorad och likadant vårt ego. Vi försöker febrilt hitta det hos andras glamorösa eskapader.

Därmed har vi förlorat vårt eget förflutna. Ett förflutet som bara var vår egen personliga identitet, något att vara stolt över.
Individcentrerat var detta förflutna med en egen identitet. Något som kunde innehålla både sorg och glädje, men alltid förblev unikt.

Våga vara.
Våga visa.
Våga alltid
vara sann.

© Bosse 6 december 2019. Ursprung från 2016.