Utan att riktigt veta vem jag är
kravlar jag mig ur en dröm;
inifrån ett skeende
som löses upp
i en vag känsla,
medan jag gradvis blir medveten
om min plikt
och min tillkämpade identitet;
mitt namn
som skyler mig hjälpligt
i mänsklighetens samlade anonymitet

Jag lämnar katten
i sin varma sömnrulle på täcket
(vi finns i samma kapsel i denna evighet)
och stapplar ner i hallen,
kroppen kallstartad strax före 6,
drar på mig grova arbetsbyxor från ITAB,
varm jacka, mössa, andningsmask
och kängor med taggkedjor,
alldeles för kraftiga och effektiva
att nämnas ”broddar”;
nästintill stegjärn,
och traverserar mig skärande och knastrande
över gårdstunsisen
till stallbyggnaden
i det norrbottniska decembermörkret
garnerat med ett tunt lager hårdfrusen snö;
öppnar porten,
tänder belysningen
och hälsar de tre hästarna Torre, Eldur och Moses,
som blinkar mot mig ur boxarna,
strax ivriga att få morgonproteinet
i sina krubbor,
och jag hänger ut hönäten i hagen
när de har mularna djupt i proteingodiset
och fyller upp deras vattenhoar,
leder ut dem en och en i kylan och isen,
och de har brått fram till höet

Stunden precis efter utfodringen
är jag tillbaka i sängen
på övervåningen
med Naturmorgon, kaffe och katten
och långsam reträtt
in i sömn och dröm

Kattens kärlek
är en vikingatida storstuga
med fårfällar och stor, varm brasa

Jag tänker
att ingen kan bestämma kroppens maskineri,
men att jag kan välja färgen på kalsongerna,
och Hariprasad Chaurasia färglägger kräftgången
in i sömnen
med sin flöjt på Spotify