Den vingklippte koltrasten Sapfo, hoppade omkring och spottade ur sig körsbärskärnor till höger och vänster. Den funderade över livet och tänkte: det är banne mig inte lätt vara koltrast. Den ville så gärna flyga iväg över hustaken, slå sig ner på någon takås och sprida sitt budskap om kärleken. Men nu fick Sapfo passa sig och försöka hitta skydd där sådant fanns.
Haha, skrattade hon där hon skuttade runt på gräsmattan en regnig eftermiddag i april. Hon väntade på sin stora kärlek, bofinken Oscar. Men hon skulle få vänta, för Oscar befann sig inlåst i ett trångt hål och kunde inte komma ut för att ge signal om vårens ankomst.

En dag tänkte koltrasten att hon inte stod ut mer. Om hon inte fick flyga då var det bättre att döden dö, resonerade hon. Tog så ett rep från tvättlinan och gjorde sig en snara. Då plötsligt Oscar dök upp och tutade för full hals.

Till midsommar gifte de sig i skogen där bäcken porlar och träden sträcker sig högt mot himlen. Den sommaren lärde sig Sapfo att flyga. Det gäller att låta luftlagret passera både under och över och snett genom, sa Oscar lite mystiskt. Sapfo flög som en örn över ängar och skogar. Satte sig på hustaken och sjöng om kärleken, när hon inte klagade på sådant hon tyckte var fel. Vilket Oscar uppfattade som den ljuvaste musik. Som den upproriske bofink han var.