Löftet lekte tafatt med tanken. Ni vet hur
vi människor frågar oss själva ofta. Fastnar.

Hur hade jag sagt gjort skrivit utifrån ren 

lycka och frihet. Det gör jag ofta. Borgerligheten 

i mig. Borgarfittan. Så hårda ord använder inte 

Julie, är som männen i trafiken. Passar på. 

Jag släppte av mig själv invid det där telefon 

samtalet från mitt livs kärlek. Julie tvivlar 

om hon orkar. Finns det tillräckligt av stoff 

minnen. Frågor som tecknar sig bakom en trötthet. 
För mycket vin. Flykt. I en historia upphittad ni

vet som skapas på en toalett. I vardagen. Tankar 

flyger. Kommer går. Känslan av att nu. Nu kom

det något nytt. Värt att pröva. Vi prövar den 

låt gå. Julie är hemma. På jobb. Det ringer i en 

telefon. Hon svarar. Kvinnan presenterar sig. Vet att

presentationen är tillräcklig för att Julie ska vilja 

lägga på så säger det. Förstår. Men vänta nu. Snälla 

. Redan nu har Julie börjat förstå. Kanske kvinnan 

ändå har något visst. Det låter ganska bra. Ovant. 
Kvinnan berättar att hon är döende. Kan ta något år. 
Förmodligen inte mer än ett. Hon berättar och jag 

hör min röst på allvar få ett annat djup. Mig själv 

på allvar vilja väl. Frågorna är uppriktiga.

Ber mig om ursäkt. 

medvetenheten om att hon stulit något 

ju mer jag talar med kvinnan hörs röster inifrån 

som upplever dubbelheten. Den erkänns.

Det var nog meningen trots allt. Du verkar bra. 
Har både mod och djup. Är intressant och i 

sanning mycket varm. Enastående empati. 

Skär itu. 

Vi gör upp om ett fysiskt möte. Hinner 

uttrycka att jag lovar finnas där för hennes 

man. För era barn. Men är tillsammans 

med en man. Vi får prata med varann. 

På hennes raka fråga svarar jag att ja. 
Jag älskar er man. Har alltid gjort. 
Kommer alltid göra. 

det blir så tyst. Min röst vill bära. Hålla. 

Du är en vacker människa. Om någon och sedan 

avbryts jag direkt. Sch sch. Du. Vi ses snart. Igen.