Hon var en böjlig elitgymnast
Hon kunde falla utan att bli blå
Osynliga sår är svåra att förstå
Hennes mjuka sidor blev till last

Hon satt fast i Djävulens garn
Sprattlade som en fisk på land
Det blir så för godheten ibland
När ondskan är far till ens barn

Han höll henne i ett järngrepp
Även på håll med fjärrkontroll
Inför släkt perfekt i sin fadersroll
I tystnad sjönk ett moderskepp

Han slängde henne i ett element
Den enda värmen hon nånsin fick
Vårdnaden var klar på ett ögonblick
Oförmögen att lämna signalement