Det finns en motsättning här
Jag är denna motsättning
Jag har en motsatsposition


Jag skaver mot mig själv,
uppklädd i kroppsdelar,
insnörd i serpentiner av tankar


Världen är en brottsplats


Jag är en av dess forensiker,
som alla tänkande och kännande


Morgonen efter Nobelfesten
dånar snöovädret
i den plötsliga blidan i Norrbotten


Jag ligger i Stora Drömskeppet
på övervåningen
i det gamla Per Albinhuset
och läser Peter Handbergs nyutkomna
Världens yttersta platser; judiska spår,
i en inbunden utgåva
som knakar ljudligt i ryggen
när jag hanterar den;
en text vars ton misshagar Elisabeth Åsbrink,
vars radioessä dock nyligen föranledde mitt köp

Åsbrinks känsla blir begriplig vartefter jag läser,
för Handberg rör sig oförsiktigt i språket
och Förintelsen,
koketterar;
man skär sig överallt, törnar emot,
snubblar


På övervåningen oroar jag mig för vindbyarna
som sliter i de höga granarna
som vajar vådligt i mörkret
högt över taket,
när blåsten viner och vrålar
och rycker i huset som hukar
med grundstenarna nerborrade djupt
i pinnmokullen


Jag tänker bara ibland
på att jag ingår
i den stora fyrtiotalsgenerationen
äldre


Jag tror det är både insiktsfullt
och trösterikt
att förstå mänskligheten rent biologiskt


Ute i snöröken står hästarna i sina täcken
och plockar hö ur näten,
ögonen smala springor mot vinden, manarna flygande