Bläcket. Det som i ryckningar av längtan 

lade mark på mark. Mitt öga tonade bort. 

Såg det land som sakta kunde urskiljas 

hon behövde hafsa chansa följa ögonblicket 

behövde ångra sudda. Lägga till men oftast 

avlägsna. Hon undrade om livet ofta var likt

att författa. Lita till sin människa. Syntaxen. 
julie visste ärligt talat inte vad detta ord teoretiskt 

innehöll för regler. Något med rytmen. Kanske 

likt kärleken. 

Att befinna sig i samma stuga i tre månader utan 

sin dotter. Skulle de överleva. Anknytningen ge 

skador aldrig reparerbara. 

Det närmade sig en man till havs. Inifrån 

syntes hans steg så ryckiga. Beklagliga. Som 

om han sprang i längtan. Plötsligt i givakt. 
 stelfrusen. Som om breven hon sänt 

inte nådde riktigt ända in. Som om kvinnans 

mänskliga ilska och det andra livets figurer 

fick alla brevens bokstäver att i sekunderar 

helt tappa mening.

Sådan var vår kärlek. Synes den.  

Hon ville ta det stelfrusna. Värma. 
Förklara. Som Sorg när den övermannar

finns inte längre plats till det. Inget över 

till att vårda. Ingen kraft över till att berätta 

en historia om hur en flicka vandrat. Inte 

när hon såg hur ansiktet stramar. Hur han 

med all sin besvikelse döljer det viktigaste. 

Hans längtan efter att räcka till. 

Julie märker att tårna lever sitt eget liv. 
Att de krampar. Hon behöver mer än 

någonsin släppa på försvaren. Låta dem 

falla. Filten över axeln är lätt. Värmer. 

Hon ser inte honom nu. Har han lagt sig 

ner på isen. Försvunnit ner bland vågor. 

Klockans tickande. Kvistars stickande ljud. 

Värmen som sakta stiger längs med benen.