När dagarna är sällsynta, korta som liv
en skåra för varje timme
längs vattnets bräckliga yta
vänder sig stigarna bort,
kröker sina barriga ryggar
och skymningsljuset sväljer deras röster
i sitt mjuka eko
varför är alla du pratar med döda
varför går tiden som en vålnad förbi
hon svarar,
vi vet vem du är,
stryker med handen över
ett osynligt tecken på din panna