jag minns hur jag skjutsade han och hans mamma till kyrkogården där en bosnisk hjälte låg begravd
hon talade inte mycket svenska fast hon bott här sedan '94
de hittade aldrig graven och när de var tillbaka i baksätet talade de på ett språk jag inte förstod, men när jag sedan frågade honom hade det endast handlat om hur vacker jag var
han med det blanka, mörka håret och de gröna ögonen

jag minns när vi satt på uteserveringen i maj och han föreslog att vi borde gifta oss
jag skrattade, men med tre öl i blodomloppet är ingen omöjlig
efter första kyssen var jag inte ens dödlig

jag minns timmar på balkongen med ulf lundell och billig öl
solens alla strålar från öst till väst
hur han sa "vilken kvinna" och la sin hand på mitt lår
och alla gånger vi karvat in våra namn som om vi vore tolv år

och varje gång mina vänner säger vilken idiot han är, för att trösta mig,
så sliter det mig itu mer än vad han någonsin gjorde