Vad är det jag försöker bränna bort med skrivandet?


Är det mitt stigma från när jag var barn?


När jag var misslyckad och gick i ärvda kläder?


När vi inte hade råd med någonting?


När jag var misslyckad?


Och inte trodde på mig själv?


Då gjorde det ont,

på den svaga tiden.


Ont över att jag inte tillhörde de generellas sfär.

De förgivettagna.

Men det gör inte ont längre.

Inte ett dugg.


Idag är jag glad för att jag tillhör
de icke förgivettagna.

Glad för att jag inte tillhör de generellas sfär.

Glad för att vara genuint deporterad från den
ytliga och meningslösa världen.