Olycksökerskan
skriver ett kärleksbrev
till hudtjuven
Hon ser sig själv jaga översvämningar
Hon ser sig köpslå med hemsökelser
Hon ser hur hoppet gräver gångar
trots att alla vet:
ingen kan suga giftet ur ett drakhjärta
Olycksökerskan
tar den närhet hon kan få
mutar sina minnen
Nu är hon ensam i hans borg
där natten är utan slut
Hon hör ekot av sina klackar
Hon ser de många kvinnor som älskat honom
hur vackra de en gång var
Hon ser deras brudbuketter
Hon ser en ljuslåga darra och flämta
Månen har kommit
Glödbranden har brutit ut
Olusten är kung
Mina gömställen är magra men många