Jag är synskadad.

Skadad av cyniska människors syn.

Skadad av upplevelsen att
inte alla har ett fullvärdigt liv.

Ser det sällsynta genom känslan
och kan inte trots öppna ögon
blunda för orättvisor.

Känslorna blundar aldrig.
De sviker aldrig och min känslosyn är skarp.

Lever skadad av minnena
hur det var när ögonen såg.

Känner mycket mer men slipper se det ovackra.

Hur blir samsynen på problemen
när de seende inte vill se
och bara den skadade känner nöden?

Synen på skadan har blivit ett synnerligen
stort tack till att slippa se det synliga
men ändå förnimma i det dolda.

Se, jag såg och nu har jag känslosyn.
Bilden har blivit komplett genom
försynen.