Jag gick med en otät skallgångskedja genom din egen tid och undrar hur många tillfälligheter som krävs för ett mönster. Och du vet att tankarna är motstridiga. “Det behövs ingen ökad politisering av rymden”, men kanske blir det, vid havet.
En januaridag undrade du när svalorna skulle komma i år. Luften behöver fyllas med rörelse för minnet multnar som gammalt tidningspapper. Du minns att en bit från Vårfrukullen låg en soptipp, fläckvis, som spontana erinranden. Men de talar ej om fotboll på ett slaviskt språk. En frånvarande närvaro kommer med nya andetag när månen är kopparröd. Du vaknar av dagens förkunnade sanning som luktar av tidens andedräkt och brandrök från södra halvklotet

“Och fåglarna glömde kriget fort”. I drömmen ligger du på en klippstrand i kulturlagren, på hyllorna ligger ett femtiotal då “embodied cognition” var något alla bar på, då som nu. Det blev en tröst att se på väderleksrapporten i den offentliga underjorden.

Du undrar hur reciprokt minnet är och om det behöver en artefakt för att frilägga skälen när ögat öppnar med berättelsen och samtidigt förstår du och inte förstår hur vi sammanfattar tiden när drömmen inte överlever vägen fram till fönstret och en kopp kallt kaffe.

[gde-to]

och andra områden med alfabet. Våra vatten är grumliga, när vi dricker lögner, sanningar och tider, däremellan sällan guldstoft i aldrig bokförda handlingar mellan försiktiga handslag och tills fuktigheten kramas fram på andra tungomål.

Och tiden en evig förskjutning för du tar fel på en elegant snusdosa och en lika elegant spegeldosa när den bättrade på ytan.

Tanken flyttade sig till ett sommarbelyst torg och jordlagren skärs upp ur dimman när Zagajevski skriver bland sina antenner att bion var så liten att Bergmans film knappt fick plats. Det dimrade bioljuset slocknar för du drömde plötsligt på ett nytt språk, där kapten krabba hoppar omkring bland antonymer och synonymer och öppnar mellanheten under några stråk av cello i tiden.

Minnet spelar dig ett spratt, där plötsligt i en hands rörelse i ett tillfälligt ökande siktdjup och orden väntar på vad som har blivit av detta åttiotal och Jackie som döljer andra tider när nervositeten sitter där i tårarna. För tiden kan lära oss förstå, en dag. Men -89 panoreras förbi i en intensitet som skjuver dina egna bilder. I det oförställda allvaret öppnar vi ögonen och lyssnar först till tystnaden och sedan till orden när de kommer för kaffet, det starka, tar skruv.

Under tiden har ett betonghus klippts ner, rasmassorna från ett år återvinns och blir återfunna och du undrar vad spekulativ realism är i livet bortom städerna där poeterna skriver om månen och belysningsarbetarna som aztekerna inte kunde se. Nu över till sjöväder, Kattegatt sju till elva något ökande.