Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Om min mormor


Ett kvinnoliv

Min mormor, Karin Edwall, föddes i Stockholm i början av seklet av en snipig mor och en mild, känslig far. Han var ekonomidirektör på Stockholmstidningen. Att döma av de bilder jag har av de två var mormor djupt fäst vid honom. När han dog var hon bara tjugo år gammal. Hennes mor var då redan död och hennes hus på Västmannagatan mystiskt försvunnen, så mormor fick klara sig själv. Dessutom orsakade hennes far henne - om än utan egen förskyllan - livslång skam. Moritz Edwall, mormors pappa, var nämligen oäkta son till en jude, Moritz Hirsch. Denne tillhörde en känd stockholmssläkt och var framgångsrik ägare till en skrädderifirma. - Men jude.

Moritz Hirsch förälskade sig alltså i en kristen flicka, Augusta Edwall, dotter till en sjökapten. På denna tid var det olagligt för kristna och judar att gifta sig i Sverige. Trots detta fick de två barn tillsammans. Mormors pappa föddes i juni 1863 händelsevis samma år som äktenskap mellan judar och kristna blev tillåtna. Moritz senior och Augusta gifte sig ändå inte, utan fortsatte att leva i synd - man kan gissa att deras familjer var emot förbindelsen. Så småningom gifte sig ändå Moritz Hirsch med en judisk kvinna, Sara. Detta äktenskap var omvittnat olyckligt (bland annat av Per Wästberg), vilket kanske inte är så konstigt. Moritz junior växte upp som oäkting med sin mamma och syster. Dock tog hans far sitt ansvar ekonomiskt, och såg till att sonen fick en god utbildning. För mormor har han berättat hur han fick följa med sin mor till faderns kontor för att hämta ut underhållet. Denna berättelse från andra halvan av artonhundratalet, som idag bara känns historisk och sorglig, påverkade mormor djupt. Jag vet inte vad som var mest skamligt för henne - att hon var kvartsjudinna eller att hennes far var oäkting. Så skapade samhälleliga och religiösa hjärnspöken olycka i tre led. Vad jag är tacksam att detta bigotta, självgoda Sverige inte längre finns!

Livet igenom hade mormor ett starkt revanschbehov. Ständigt måste hon bevisa att hon var lika bra som - eller helst bättre än - andra. Det räckte inte att hennes far varit direktör på Sveriges största tidning och hennes morfar rik byggmästare. Det hjälpte inte att hon själv såg bra ut och var snabb i huvudet. Inte ens när hon var gift med en av direktörerna på Sveriges största bolag kunde skammen tvättas bort. Den fanns alltid där, som en tagg i hjärtat. Alla hennes historier handlade om situationer då hon på något sätt blivit nedvärderad men ändå kunnat triumfera.

Morfar var älskad av dem som var nära honom och respekterad av andra. Till mormor hade de flesta ett mera motsägelsefullt förhållande. Jag själv var inget undantag. Morfar var som var en extra pappa för mig men jag var upphöjt ointresserad av mormor. Detta var orättvist. Mormor ägnade mig också mycket tid och hennes generositet och välvilja var stor. Men det var något annat med henne, som barn uppfattade: någon slags osäkerhet eller frånvaro. Morfar var butter, värdig. Men till synes utan ansträngning fick han alla i sin närhet att känna sig betydelsefulla. Som sagt, det var orättvist. Bägge gav de mycket, men det var morfar som fick den mesta kärleken tillbaka. Det är som skönhet, begåvning, charm och styrka. Alla eftertraktar sådana egenskaper men de fördelas ojämnt och utan hänsyn till förtjänst. Osympatiska personer kan få stora gåvor - vilket dessutom leder till att de blir ännu mera osympatiska och hänsynslösa. Morfar hade dock få dåliga sidor. Fast det fanns ett betydelsefullt undantag: han kunde vara både avsnäsande och föraktfull mot sin fru. Hon var osäker och lätt att göra ner, och han utnyttjade det. Jag tror han besvärades av, kanske skämdes för, hennes brist på bildning och överblick, och distanserade sig från henne. Kort sagt gjorde han henne till en nervös toka.

Mormor hade humor och självironi och hennes repliker kom snabbt (utom då morfars härskarteknik fick hennes nerver att dallra). Som lärarinna hade hon ungefär lika lång utbildning som sin man. Men hon var kvinna. Morfar arbetade femton år i Latinamerika och Asien, hon gick hemma och väntade på en karl. Han förhandlade öga mot öga med ministrar, nazistiska officerare och kommunistiska politruker, hon var hemma med barnen. Han diskuterade politik och statens affärer, hon kungafamiljen. Han läste Conrad och Strindberg, hon Svensk Damtidning. Bägge hade körkort, men hon rörde inte en ratt efter sitt bröllop. Post till henne och morfar adresserades till ”Direktör och fru Harald Boman”…

Mormor överlevde morfar med nästan trettio år. Mot slutet var hon trött och blind, men innan dess kunde hon ta en ny roll. Hon höll ihop den stora familjen och blev dess centrum. Det var fem barn, elva barnbarn och mot slutet en handfull barnbarnsbarn. Under somrarna levde först tre och senare fyra generationer tillsammans på sommarstället på Instön. Mormor skötte logistiken och såg till att alla kände sig välkomna. Senare, när hon inte orkade ta ledarskapet längre, satte sönderfallet och splittringen in. Då blev det tydligt vad hon hade betytt. Själv fick jag en annorlunda relation med henne när jag blev äldre. Våra samtal blev förtroligare och mera innehållsrika. Hon var klar i huvudet ända till slutet och inte sällan hade hon bättre koll på mitt liv än jag hade själv. I takt med att åren gick blev hon öppnare. Jag fick veta detaljer om hennes kärleksliv som ogift och tillsammans med morfar. En eftermiddag satt vi på altanen Eva, mormor och jag, och hon berättade hela historien om Moritz Hirsch. Då var hon i åttioårsåldern. Innan dess hade bara skärvor av hennes historia läckt ut, men nu fick vi alltihop.

Mormor berättade gärna anekdoter. Den jag kanske har hört allra flest gånger handlar om när en bekant berömde hennes intelligenta barn. ”Men det förstår man ju”, sade hon, ”med en sådan pappa!” ”Barnen har faktiskt en mamma också!”, fräste mormor, som kunde lyfta sina avsnäsningar till skön konst. Hon hade också en poäng. Morfar var analytisk och beläst men hon var kvickare, mera flexibel. Men det är först när jag skriver detta det blir synligt för mig.




Prosa av Peter Dickson
Läst 252 gånger
Publicerad 2020-01-02 10:11



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Peter Dickson
Peter Dickson