Jag kom på att jag inte vill ha dig
Jag vill inte vara med dig
Jag vill inte ta på dig

Iallafall inte på det sättet

Jag kom på att jag inte behöver tycka om någon som tycker om mig
Bara för att jag kan.
Fast det kunde jag ju inte ändå, jag gjorde inte ens det när du sa att du var kär i mig då.

Jag tänkte att du kunde vara min stabila sten i livet
Att jag borde välja dig för du känns som det säkra valet
Det kändes som att jag hade missat något, missat den perfekta, den säkra, när jag sa att jag inte tyckte om dig
Tyckte om dig på det sättet

Du är ingen som skulle kunna göra mig illa
Ingen som mördar, slår, är elak
Det vet jag ju inte egentligen, men det känns inte som att du skulle kunna göra det
Iallafall inte mot mig.

Du tänker på din framtid, är försiktig, vill ha det normala livet
Vovve, volvo och villa

Men det är inte dig jag vill ha det med

Och det kanske bara är de omkring oss som tror att vi är närmre än vi är
Du kanske tror det du med
Det har ju faktisk gått snart åtta år sen vi först sågs
Visst borde man känna varandra då?

Ofta känns det som att vi är främlingar eller som att du lever med en bild av mig i ditt huvud som inte alls stämmer
En bild som kanske är mitt egna fel, det var ju jag som var osäker och trasig
Jag som var rädd att folk skulle se mig, så jag blev någon annan

Jag är osäker nu med, men jag blir bättre
Och vi lär känna varandra på nytt, fastän det aldrig känns som att du lärde känna mig, för vi var aldrig vänner på det sättet.

Det aktiva valet av att vara vänner, just nu.

Men jag vet inte om jag är bekväm med dig heller
Du hade en tjej, men inte längre och det gör mig obekväm.
Du rör dig närmre mig, vilket du också gjorde innan, men nu är muren borta
Och jag vet inte vart vi står, jag vet vart jag står, men vart står du?
Och vet du vart jag står?

Det gör mig rädd, för du rör dig närmre mig, och det kan vara mina egna inre problem med närhet, men jag vill inte att du ska tro att det är mer än bara vänskap.
Jag vill inte att ditt hopp om vår kärlek ska bubbla upp på riktigt
Bli äkta för dig.

Jag vill kunna sätta en gräns, men vad händer då? Och när tar jag upp det? Är allting egentligen bara oskyldigt? Eller utnyttjar du mig för närhet?
Men visst ska jag inte bli obekväm med att sitta bredvid dig i soffan?
Jag vill ju kunna hänga med dig och andra samtidigt utan att det ska bli konstigt.

Jag vet också att allt med dig är lite kalkylerat och därför undrar jag om du la din hand lite för nära mitt lår bara för att testa.
Och det gör mig obekväm, så, så obekväm.
Men jag fryser bara till och ingen hör eller ser för att jag stelnar till i huvudet med, är det här konstigt?

Men inget kommer hända, vi får iallafall hoppas det.

Och jag har nu bestämt mig att fastän de omkring mig tycker att vi skulle vara perfekta tillsammans och fastän du kanske vill (vilket jag inte vet)
Så vill inte jag.

Det finns ingen attraktion, du luktar inte gott, du ser ut som min vän och jag vill bara inte, hur mycket folk än säger till mig att jag får skylla mig själv för att jag är ensam och hur mycket jag än tror att ingen annan kan tycka om mig.

Så vill jag inte.

Och det är så jävla okej för mig.

För en dag kommer jag hitta någon som luktar gott för min näsa, som har ett ansikte jag vill kyssa och en kropp jag vill ta på, som också får ta på mig. Men det är inte du och alla tankar som gått fram och tillbaka mellan om jag gjort ett misstag eller inte när jag sa att jag inte tyckte om dig, känns så onödiga nu, men ändå nödvändiga.

För nu vet jag att jag väljer mig.