Ännu befinner vi oss bland byggnader och landskap vi aldrig sett förr. Här talas språk vi inte förstår. När natthimlen lättat lämnar vi vårt tillfälliga skydd. Ute på gatorna möts vi av vaksamma och vilda ögon. Kroppar och kläder luktar fränt. Och något mer.
Som förvandlade till hyenor jagar vi tills himlen i väster står i brand. Ständigt sökande efter allt som dämpar magens sveda och strupens smak som av sand. Sorgset undrar jag vad jag blivit. Skulle jag dela med mig? Jag vet inte.
Fordon efter fordon som övergivits passeras. Mobilen är död. Jag förbannar mig själv. För den där solcellsladdaren som aldrig köptes. Här vet ingen vad som skett. Var Greta Thunbergs kamp trots allt förgäves?
Sträcker mig girigt efter vatten samtidigt som en klockas tickande tränger sig in i medvetandet. Inser att jag just, liggande i min bekväma säng, vaknat ur en mardröm. Medan jag dricker mitt morgonkaffe blir jag plågsamt påmind om den miljömardröm som ännu fortgår där ute.