Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Valsauga är en av gestalterna i den allegoriska prosaberättelsen "Visitationen".


Valsaugas fragment

Visst behöver de mig. Och jag dem. Men allt går inte att sätta ord på och hur går man vidare då?

Det var särskilt tydligt på den där förvirrande platsen där det fläckvis förblev natt oberoende av solljus och klockslag. När jag av en slump närmade mig området vid en av mina ensamvandringar fick jag gradvis allt svårare att orientera mig. Även mellan fragmenten av natt fanns ibland en tunn hinna av ett onaturligt, svagt gråaktigt skymningsljus, oavsett hur tiden på dygnet flackade runt. Den ganska talrika befolkningen hade antagligen visat sig vara både orsak och offer om vi hade gått vidare med det. Jag insåg dock snabbt att det inte var lönt att ens försöka analysera den situation som rådde här.

Det var inte bara dygnsrytmen som hade kommit i olag; även den fysiska platsen verkade ha brutits ned till en svårbegriplig mosaik av ofullständiga miljöer. När jag rundade ett gathörn i vad som tycktes vara en helt vanlig innerstadsmiljö, hamnade jag i en skogsglänta som omgavs av ilsket mörkgröna träd som nästan storknade i den övermättade luften. Gräset växte i kraftiga spiraler som ställvis lyfte från underlaget och blottade den underliggande, svartnade jorden. Luften var extremt fuktig och något fick den att då och då spraka till med en dov klang. Man kunde nästan se hur den glupska växtligheten växte och strävade uppåt efter mer ljus i den dunkelt dimmiga skyn, åtminstone i de hörn där det inte var natt. Jag vände flämtande tillbaka till stadskvarteret igen och den torra, skarpt solbestrålade gatumiljön, där inte ens nattfragmenten gav någon nämnvärd skugga. I stället rådde ett slags blåaktigt midnattssolljus åtföljt av ett klibbigt duggregn som inte riktigt ville släppa kläderna.

Människorna på platsen verkade dock inte tycka att något var i olag. Jag pratade med en äldre man som stod med en tubkikare på en åker där det växte något som såg ut som en felslagen majsodling. Han ansåg att det var bättre förr när man kunde göra som man ville. Nu var allting så inrutat, tyckte han, och tillade i förbigående att han tyckte det var synd att alla fåglar hade dött, för vad skulle han nu ha sin tubkikare till. Jag påpekade att det fanns fåglar lite längre bort, på torget, men det ignorerade han och påpekade i stället att det var tur att det inte regnade längre, för regnet förgiftade grödorna och han fick eksem av det.

En kvinna satt och metade i hamnen med benen dinglande över kajkanten. Hamnområdet var helt omgivet av land, så de tre båtar som låg förtöjda kunde inte komma någonstans. Kanske hade landhöjningen varit särskilt snabb i det här området. Kvinnan såg inte åt mitt håll, men verkade ändå rikta sig till mig när hon pratade. ”Det är så skönt i solen,” sa hon. ”Fisken blir solbränd, för den är mycket gulare nu än förr.” När jag sa att det inte brukar vara så, ryckte hon på axlarna och konstaterade att även daggmasken var gul, ”så då jämnar det väl ut sig.” Hon hade svarta naglar, men det såg inte ut att vara nagellack.

En liten lekplats låg inklämd mellan ett reningsverk och den lokala flygplatsen. Inga barn lekte på den och sanden var grön, troligen av kopparhydroxid. Lekredskapen bestod mest av nedmonterade maskindelar, kanske från någon verkstadsindustri. På flygplatsen intill stod några tågvagnar som hade bestyckats med vingar. Rälsen på start- och landningsbanorna hade dock korroderat så mycket att vagnarna stod stilla. På en hönsgård intill det nattbeskuggade kontrolltornet satt några valaffischer. Det var svårt att se vilka partier de avsåg, för budskapen var ganska urvattnade, utom på en som propagerade för skottpengar på fåglar.

När jag till slut lämnade platsen lät jag alla insamlade data sjunka undan. Jag fann inget sätt att bära dem med mig när natthimlarna ständigt tändes och släcktes som trasiga lysrör. Fast när jag stod precis i regionens ytterkant, noterade jag att gränsen hade flyttats ut en bra bit sen jag kom. Åtminstone det borde jag väl berätta, tänkte jag.




Prosa (Fabel/Saga) av Mats Gyllin VIP
Läst 195 gånger
Publicerad 2020-01-06 15:00



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Mats Gyllin
Mats Gyllin VIP