Och i den stora intigheten,
i det kompakta mörkret
såg hon tillslut
vägen ut.

Att bryta vanans bojor
som tynger och drar.
Och det stora svarta hålet
ändrar karaktär.

Att sväva,
att flyta i intet,
utan tid och rum.
Att nå botten
av sin egen själ
och landa där.

Hon lyssnar,
hon hör.
Svagt,
svagt,
hörs en melodi.
En melodi
hon hade glömt
att hon älskar.

Själens egna sång
klingar allt högre
i varje cell
i hennes kropp.
Hon vaknar
ur sin dvala
och väljer
att bejaka livet.

Hennes bojor är brutna
och friheten hägrar.
Hon dansar åter
med fladdrande lockar,
och med kärlek
i sitt hjärta.

Sin egen själs dans.