Dagboksanteckningarna från kliniken ligger där. Kanske lite väl utlämnande, inte bara för mig själv. Men redo. Min lilla kamp. Knausgård.
Jag minns jag velat göra något av dessa notat. Den första motviljan, i form av "vad i helvete?!" gav efter för lusten att skriva, dokumentera, egot. Så jag skrev. Till slut med lust.
Jag var helt malplacerad där. Denna tolvstegsklinik, i kanten av en skog med små sjöar, stenhällar, elljusspår och turiststugor med kaffeservering. Passade inte in i det jag såg som sosse-elitens drinkare. Det var golftränare och det kom BMW's tuffandes in på parkeringen. Egenföretagare, en och annan lärare, hemmafruar, avdelningschefer. Också jag. Man såg på mig med missbehag. Så kändes det. Skämten och jargongen, det var bara inte mig. Avgiftningspersonalen avgjorde. Jag fick kontakt där. Dom kom under huden. Deras värme. Jag vet inte, men dom påminde om sköterskor på en förlossningsavdelning. Den där tron på livet, eller vad det var.
Så jag bet mig fast. Tålamod, tänkte jag. Det kan vara att jag har något att lära. Om min roll.
Jag lärde mig. Att jag inte hörde hemma här. Men jag fann styrka i att stå där till sist. Att ha delat mitt inre, för fullständigt främmande människor. Det var trots allt mitt. Med det förlikades jag en smula med min valda väg.
Jag sprang i skogen så fort jag fick lov att gå utanför egendomens begränsade areal. Före det, runt, runt och runt längs en slinga i ytterkanten. Såg ekorrar och småfågel, myror i sådan mängd att stod jag stilla bara någon enstaka sekund var dom i språng uppför benen. Älgskit runt knuten och knakande grenar efter rådjur i språng. Den våren sprängde värmerekorden och gjorde rundan till ett smäktande svettspektakel. Det var ändå här bland bitande mygg att jag hade min svagt hulkande uppenbarelse. Skogen, naturen, min kropps bultande, pustande och högst verkliga resa. Min sittplats i världen. Min egen lilla frigörelse. Oavsett tillhörighet eller ej och jag släppte garden.