Hjärtat bultar mellan revbensgaller
Drivs av rädsla för morgondagen och ångest för gårdagen

I huvudet pågår ett ständigt inferno
Rösterna trasslar in sig i varandra likt olydigt ogräs
Ömsom viskar, ömsom skriker:

Du duger inte
Du kan bättre

Och hjärtat tvingas slå hårdare
Orka lite till
Fastän kroppen förbrukat sina sista reserver
Och hjärnan blivit irreversibelt överhettad

Till slut finns bara skalet kvar
Tomt och skört
Ärrvävnad och uttömda muskelfibrer

Med en enda ekande, kvidande viskning i det vakuum
Som en gång varit en levande människa:

Jag
duger
inte.