Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Pojken som var

Det är som om du alltmer blir den pojke du en gång var. Han som sprang ensam på irrande stigar och över brutna kvistar. Han som ropade rakt ut i mörkret kantat av granar och vindpinade fjäll

Nu står du med runda ögon och ser ut över en upplyst stad sena, mörka januarieftermiddagar, du sitter på pallen framför teven och kommenterar allt du ser på bildskärmen, allt, som om det gör det mer förståeligt. Du kan inte längre sätta på dig strumporna själv, inte heller minns du om jag, din dotter är yngre eller äldre än din son, min bror. Men du minns din hustru, min mamma, du håller hennes hand när hon sitter bredvid dig i soffan. Du kysser henne på munnen ibland. Och hennes namn är ständigt på dina torra läppar

Och de gånger när du nu kommer tillbaka in i rummet efter att odjuret åter visat sina käftar, odjuret som en gång i tiden raserade mina rum, som la minor längs vägen, som tyngde himlen med tunga grå ovädersmoln, då bär du doften av en babys hud, dina ögon är vidöppna och ser oförstående in mina och mitt hjärta lyfter upp dig som den pojke du en gång var




Övriga genrer av AnnaMariaS
Läst 121 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2020-01-14 13:14



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

AnnaMariaS
AnnaMariaS