Min kusin väcker mig. Han är glad, intensiv, han säger kom kom! Skrattar dämpat, fnittrar. Jag ligger i sängen på mitt rum hemma och kastar mig upp. Märkligt vilken fart man var igång på på den tiden. Ut i hallen och efter honom mot vardagsrummet. Där har föräldrarna haft 17:e maj fest kvällen före. Halvfulla glas, flaskor och koppar, askfat och potatischips, nötter, allt sådant står runt omkring i rummet. Huset är tyst. Bara vi två som tassar runt. Jag kan ha varit 10 - 11 år kanske. Han snackar om att vi skall bli fulla. Drick slattarna, säger han och visar.

En kullerstensgata i Mellaneuropa. Det är sen natt och jag stapplar mellan medvetslöshet och svagt vaket tillstånd. Knappt mäktandes ta mig fram. Det är ett sådant slit. Jag kan inte ligga här, men jag faller. Och kommer mig förtvivlat upp igen. Den fina fyllan är förstörd av tvånget att komma fram, upp, till någonstans men inte här. Sömnen.

Och vi dricker. Detta är min första gång. Snart börjar jag känna av det och vi skrattar, vinglar och stollar runt. Det är så kul. Det är så skönt. Snart vaknar Mor av oväsendet. För till trots för att vi försöker vara stilla klarar vi snart inte det. Hon rasar upp och ger oss en åthutning. Vad är det vi "tullingar" hittat på nu. Hon begriper strax och låser in oss på rummet. Ett tröstlöst företag. Jag har dörr till terassen så vi tar oss fnissande ut. Raglar genom den lilla byn. På senare år inhyser den nybyggare, med villaanspråk och nära till länshuvudstaden. Byggd på ett gammalt bondesamhälle. Gårdar med koskit på åkrarna, en liten mekanisk verkstad, en bilmeck, Ica-butik, lanthandel, postkontor, idrottsplats, skola och ja, inte mycket mer. Något växthus. Lite sådant. Gästgiveriet och ostfabriken förstås.

Jag har somnat på ett wärdshus. Innehavaren står och blänger på mig. Han har just gett mig en kraftig örfik. Det sjunger i skallen efter smällen. Jag mår illa. Han kallar mig luffare och annat. Jag skall ut. Det är skum belysing från olje lampor. Träbord och bänkar. Halm. Eldstad. Folk. Bägare.
Omilt slängs jag runt. Stöter emot något och faller. Upp och huvudstupa ut. Det är två som tar i. Jag får en spark.

Vi drar oss upp mot hyddorna vid skogsbrynet längre upp och följer vägen mot kusinens ställe. Helt bort till Lundsgård där vi viker av ner mot Ängsvägen och huset. Hela tiden mår jag som en prins. Herre jösses vilken grej! Att det kan vara så kul. Jag vill ha mer. Skrålar och sjunger mot himlen. Gör varv runt trädstammar, skrattar och vinglar vägen fram.

Hans Mor öppnar, ser hur det står till och far ut i de för henne så typiska tirader av bannor bara hon kan. Lazaron, ingår. Jag slängs på dörr. Hem och lägg sig! Det roliga tar slut. Jag traskar hemåt. Med allvar nu i sinn. Och trötthet.