Tiden har stannat
men kroppen är kvar
blicken i fjärran
mot forna dar
Ansiktet fårat
av sorg och skratt
i ögat det ligger
en dimma så matt

Det läggs en hand
på en knotig rygg
hon vaknar då till
men är inte trygg
Hon säger, stilla
äntligen, du är här
han går och handlar
i en mataffär

En middag hon lagat
den står på bordet
han kommer snart
ja hon tror det
Att jag varit död
i snart femton år
är något som hon
inte riktigt förstår

I fjärran är
ögonen åter igen
försiktigt hon
avlägsnar tallriken sen
Vi pratar inte
om det som har hänt
för mig är det tydligt
jag länge det känt

Jag talar till henne
med lågmäld röst
och ger min lindring
till ensamt bröst
Hon somnar igen
ögonen får en blund
och händelsen glöms
för en liten stund

(Copyright © ULJO)