Sirener
sjunger mig i sank
locktoner rycker tag drar ner mig
i djupet i svärta kompakt
där nostalgins skimmer härskar i allmakt
bortblåst flydda dagars gissel
klagotjutets aria
blev och förblev ljuv musik hågkomstens memorabilia

Sirener
varslar om metall rovfåglar ond bråd död
och lemlästning långsam nedsläckning spröd
himmel himmel
du underbara du blinda där uppe
du som makten har
jag bevärdigas svar!

(Ingen mindre än bomberna talar.
De gör narr av mig innan de skriker ut krevader.
Jag lärde mig där och då att `himmelskt` har
mer än en betydelse)

Röken ligger på
tung ligger rök
tungt faller gåvor
fragmenterad metall onåds håvor
ljust kontrasterar mot svart
bländar klarare än klart
eldskenet ett tomtebloss
efterbilden på näthinnan vägrar slitas loss

Allt som är, är
det är!
ett nålstick av ett osårbart nu
större
starkare värn än betong
inte
en tanke på den knaggliga isen under fötterna
inte
skrämmer damoklessvärdet
degraderat till ljuskrona,
hänger det modlöst slakt
med all
skörhet
men inte skönhet
förträngd och uppskjuten till morgondagars plåga
det må bära eller brista, ägare eller utfattig
på vilja, hopp, förlåtelse, tåga

Jag var inte rädd
jag är livrädd och
jag förstod vartefter
att i skönhet står det inte något efter