Skolans värld hade nyss lämnats. Där jag sällan var den som syntes och hördes. De tjejerna avundades jag ibland. Jag var mer en drömmare och sa inte mycket på lektionerna. När jag började arbeta på stadens psykiatriska mottagning hade jag ännu inte så mycket livserfarenhet. Som sekreterare svarade jag på telefonsamtal och skötte receptionen. Första gångerna lyfte jag luren med fuktiga fingrar och pulsen susande i huvudet. Där hördes människor med sköra röster.
En dag stod hon där. Hon, den självsäkra från skolan. Hon skakade. Min värld
ruskades om. Jag insåg att det inte alltid syns utvändigt hur själen mår.