Jag är ingen kattmänniska,
iallafall på inte om man menar en sådan där människa som katterna hoppar upp i knät på och lägger sig tillrätta hos, som om det vore där de hörde hemma.
Ingen katt har någonsin lagt sig i mitt knä och spunnit och sträckt på sig av välbehag.
Jag tycker om att titta på katter, de är smidiga, har vackra ögon och alla har de olika pälsar.
Men igår, jag tror jag blev lite kär i
en vacker katt, han med den ljusa pälsen.
Han hälsade mig välkommen utanför dörren, ägarna var inte hemma.
Katten strök sig mot mig när jag böjde mig ner för att klappa honom.
Så mjuk päls han hade!
Han spann och följde med mig när jag gick.
Han stannade vid tomtgränsen, som om han förstod att han inte fick följa med mig.
Eller så mindes han den gången han blev kidnappad av en annan tant, satt i en cykelkorg och "ivägcyklad" med till ett annat,
alldeles fel, hem.
Jag kände att jag också skulle kunna tagit honom med mig.
Men då hade vi nog inte blivit vänner längre, Rox och jag.