Jag hade en styvfar som ägde lika mycket psykologisk kunskap och empati som ett badkar.
Mitt skrivande har mer och mer blivit en exorcistisk befrielseprocess, att driva mörkrets makter ut ur mig själv, och alla mer eller mindre galna människor som jag har haft i min omgivning i en galen värld, i ett galet samhälle. Hösten 1975, jag var 10 år gammal, så spelade jag i ett hockeylag. Jag var liten, tanig, lätt att tackla omkull, så tränarna lät mig inte spela så mycket i matcherna några minuter. Vilsen, ensam och totalt maktlös satt jag på bänken och såg mina lagkompisar vara mycket duktigare än mig. Jag kände mig förödmjukad och mobbad. I laget fanns ett gäng som var så mycket mer inne än vad jag var. De hade de dyraste skridskorna, och låtsades som att jag inte existerade. Samtidigt så var min så kallade pappa på dekis, alkohol, lugnande, sex, och allt som kunde ge en kick av tillfällig lindring och ångestbefrielse. Så hade han hållit på i ett decennium, men han hade inte varit så här dålig förut. Det var högst förvirrande att försöka ha ett naturligt samtal med honom. Han bodde inte hos oss, men han var alltid här och sov på en soffa. Jag var orolig och otrygg, jag visste inte vad det var som hände med honom och vad jag kunde göra. Jag kunde inte göra ett jävla dugg för att lyfta honom, för han var ett vrak, djupt deprimerad. Mamma tyckte väl synd om honom. De hade varit gifta i 25 år och fått 6 barn. Jag började ta ut mina aggressioner i skolan, mobbade lärarna och störde lektionerna. Jag hade varit klassens ljus innan min pappa hade börjat krisa. Jag stängde in mig på mitt rum och lekte ensam, eller höll mig utomhus. Ville inte möta pappas sjuka uppsyn samtidigt som jag älskade honom, saknade honom när han hade varit så mycket friskare, åren innan. Jag försökte verkligen att muntra upp honom, men jag hade en ständig klump i bröstet, och så var det detta att vara ständigt mobbad och petad av tränarna som hade lika mycket sunt förnuft och vanlig enkel medmänsklighet som två kylskåp. Det var ett skrämmande och förvirrande möte med vuxenhetens svekfullhet och kyla. Natten mot min elfte födelsedag, den 5 maj 1976, så tog min trasiga och helt slutkörda pappa livet av sig. Där och då så förlorade jag 80% av mig själv. En ytterst bristfällig krishantering och efter en månad så skulle det hela vara glömt, för nu måste vi framåt i livet. I slutet av följande sommar så flyttde min styvfar in hos oss på eget bevåg, manipulativ ut i fingerspetsarna, periodare, skadad typ, men ändå på något vis förtroendeingivande. Han mobbade ut mig totalt. Jag var 11 år, traumatiserad, petad ur hockeylaget, bortglömd av mamma, och dessutom så tvingades jag bo tillsammans med ännu en sjuk människa. Jag hoppade av ishockeyn, fick skäll utav styvfar så att det sjöng om det, när mamma inte var hemma. Jag ville bara dö, ville inte vara med i livet längre. Det enda som var positivt i mitt liv var några kompisar och så musiken. Att jag var rubbad i min grundvalar psykiskt var det ingen som lade märke till. Jag satte på mig en mask och lärde mig att stänga av ångesten. Jag tog också min tillflykt till musiken, där kände jag mig stark och fri. Precis som nu 43 år senare i livet när jag sitter på rättspsyk och ger mig hän på youtube. I början av 1977 en morgon när jag cyklade till skolan så fortsatte jag cykla ända ned till den gamla delen av sjukhuset, där jag hade blivit född. Där gick jag omkring i korridorerna och satt och kollade. Varför jag gjorde så det vet jag inte än idag. Kanske jag ville vrida tiden tillbaka till en tid då jag och min familj fortfarande var relativt frisk och utan förträngda trauman. På hemvägen när jag cyklade över motorvägen på väster i Örebro, så sa jag för mig själv högt många gånger att det kommer att gå dåligt för mig när jag är vuxen. Det var en profetia som besannades. Mitt vuxna liv har varit trasigt, hårt och tämligen psyksjukt. Men just nu idag och par månader bakåt så känner jag mig bättre än på länge. Jag tänker ibland på min förlorade bror Håkan. Sex år gammal, den 1 november 1967 så blev han påkörd utav en lastbil och avled samma dag. Jag var endast 2 år gammal så jag har aldrig mints honom. Har dock haft några stycken drömmar om honom fyllda av ömhet och värme. Min pappa orkade inte med sorgeprocessen och det blev förbjudet att tala om Håkan, och alla fotografier plockades bort. Min andra bror Leif, tio år äldre än mig, fick som ung pojke problem med alkohol och droger. Jag oroade mig mycket för honom genom alla år. När ångest och oro pressade mig upp i ett hörn, efter pappas död, så lärde jag mig den fullständigt livsfarliga strategin att svälja ned känslorna och förtränga. Då fylldes jag av en falsk känsla utav trygghet och styrka. Jag var delad i två personer, inte schizofrent psykotisk, men i ett förstadium till allvarlig psykisk sjukdom. Det var det inte någon i min omgivning som hade den blekaste aning om, och inte heller jag själv. Jag bar i min hjärna på en tidsinställd bomb. Det var som att tiden stannade den dagen när jag fick reda på att min pappa hade tagit sitt liv. Han skulle om en månad fylla 47 år. Jag stannade i min emotionella utveckling, vilket doldes bakom en intellektuell brådmogen jargong. Det var 10 år kvar till den gigantiska katastrofen: den schizofrena psykosens sammanbrott. Dessutom så bröt min bipolära sjukdom ut när jag var 18 år, vilket ingen visste, inte heller jag. Sammantaget så var jag en våt fläck från och med hösten 1986. Att beskriva detta extrema sjukdomstillstånd tycker jag är mycket svårt. Jag var i ett superextremt konstant helvete under ett års tid. Jag hade hellre varit död än gått igenom den ytterst plågsamma tortyren. Genom kopiösa mängder kärlek och sanning så hävdes psykosen med hjälp av en god kvinnlig vän. Men jag var fortfarande traumatiserad och bipolär. Jag blev poet, rebell och sanningskrigare. Jag kunde inte bli den jag var innan psykosåret. Det fanns bara en väg framåt, och det var att göra uppror på alla fronter. Antingen det eller så döden. Men jag var fortfarande trasig i själen, och i kombination med min bipolära sjukdom så blev det inte skrivet så mycket uppror, och jag umgicks mest med mina två katter, bröderna Jim och Jam. Psykisk sjukdom sänker i allmänhet självkänslan och självförtroendet. Jag läste Tranströmer och Dostojevskij och kände mig som en liten obetydlig skit i jämförelse. Jag gick i psykoterapi hos en äldre man som var präst, men vi kom inte någonstans med mina värsta trauman, utan samtalen gick åt till att bearbeta och lösa alla problem som uppstod i mitt nutidsliv. Mitt hem var en enstörings hem, högst få besökare, ödsligt och kallt. Människors liv kan vara såna grymma historier. All denna brist på kärlek och empati. Samhället är en galet snurrande centrifug som pressar människor bort från sina själars centrum. Bort från kärleken, sanningen och glädjen. Idag, fredagen den 21 februari, har jag känt mig emlig och svag efter ytterst jobbig mardröm på förmiddagen. Det är mörka krafter som hugger efter min strupe, och jag kan inte försvara mig eller fly i dessa drömmar. Djävulen njuter av att känna in min rädsla, men jag är inte så lättskrämd, inte efter allt som jag har gått igenom i mitt djävla liv.
Psykosen 1986-87 var som att ligga vid en krigsfront med en konstant spärreld, ingen chans att komma undan det högintensiva helvetet, härjad av en absolut tomhets terror, jag visste
aldrig vem jag var, i ett iskallt turbulent skrikande kaos. Mammas kyla och förvirring.