Älsklighet, det Absoluta subjektet, du påminner mig om din insistens i vardagens vardagliga tics. Rastlösheten som tränger fram i dina överloppsgärningar är fägring stor. De andra minns inte längre från vart de kommer, ballerinan har i aktens belönande upprepning glömt om hon är till scenen eller publiken tvungen. Den externa intimiteten var tänkt som en skatt åt den som likt en pleonasm har svårt att finna sin plats. En alltid erinrad belöning i stjärntecknet av icke identifierat varande. Som de säger åhörare, att bara vara, att endast taga lystert av det som den ofrånkomliga uppenbarelsen har att ge. Ett sådant skimmer, jag säger då mig, hur torftigt är det inte att i denna stund bli ifrågasatt. Som om svaret vore en del av hela dess glans även för dem som icke någonsin behagat lyssna. Men håll då din käft, bliv icke förlist som förolyckad inför stumheten då den bär det oerhörda tecknet. Det är ju precis det som är meningen i gesten som anropar det makalösa, att den avsäger sig det beskrivliga. Så i den sanna prästens apofatiska stund, då du lätt sliter av ett kronblad från blomman, giv mig anledning att tro. Påståendet är mig likgiltigt om du i ditt göromål ger sken av det brända fröet till avsiktens fundering, inkludera på så vis dina tindrande ögon. Du känner mig här så som du berör mig, varken överskridligt eller underskattat tar du mig i famn, suger av mig mitt hjärtas guld, ger mig frivilligt bröstet. När så en finner hem till hamn bör du icke fråga, trots dets förgänglighet, hur omständigheterna för dets framträdande skulle kunna bevaras? Och jag talar icke längre här, om så medvetet någonsin, om ditt eget värv, fy skam den som i brist på översikt tillåter sig sådan kritik! Nej jag vill som alltid i eftertänksamheten innan extranumrets återkomst, endast finna en kamrat i kritiken av det rådande som står oss främmande, oändligt, nödsakat och ansatt. Vi är tillsammans Kapitalets motsägelse, allt eftersom vi innerligt i den naiva kärlekens sista utandning tar oss ton att förutsätta ett allestädes, temporalt omfattande, hysteriskt försvar, som gång på gång, och i en var stund på nytt, föraktar det genom lönen självklart givna.