Det enda som återstår
I en tid så mörk och svår
Vår själ är blottlagd och smärtsamt skör
Låt oss förtälja, en smärta som aldrig dör

Men varför höja sin röst och söka tala?
Värdigheten får ej plats, den läggs i dvala
En fiende, nästa min vän
Ett mönster vi ser igen

Rättvisa skjuts åt sidan när vapen skramlar
Vita män tror på frihet men alla svamlar
Bort med er! Fara hotar i form av de röda!
Vi måste ha nya vapen och rön, annars är vi alla döda!