När tonerna till Sparvöga

ebbat ut i en tår

skönjer jag domklockan

vid kvällens fäste

sopar mina ord

till en hög

vet att meningen

hotar att skingras

med rännilar utan tröst

känner hela världens vemod

i mitt bröst

i morgon

ska jag sätta vingar

på orden som är mina

och låta dem flyga

för livet det sköra