när skymningen sjunger vemod

över islossningen i älven

kvarvarande strandis klär in säv och vide

ruggande snöhögar smutsbrunt sandtäckta

vittnesbörd om förflutenhet

bär en sten av dröjande smärta

en irriterande bisvärm

börjar surra frågor

skymmer min syn

hör transträck passera förbi

plötsligt välter balansen över

krampen släpper

ögonvråns fuktiga torkar

synfältet klarnar och skärpan

härifrån till

när inget finns kvar

vingar vi kring

i andningens lätthet

vet vi

violett brister ut i grönt