flyttlasset väntar

i ett obestämt fjärran

efter åtta års vandrande

upp och nerför

kåkens sviktande menisker

knarrande bindvävar

kanske inte bara vi

gläds åt en skilsmässa

men vi har en sak

gemensam

med den gamla

båda har sina bästa år

bortom jordens krökning

fast säker

kan man väl

aldrig vara

en talgoxe

sätter putslustigt

lufthavet i dallring

från bohusgårdens

höjd

tittar blå

rosafärgade

höghus

ner över stan

klockan pumpar

tidens decimaler

genom

millenniernas avlopp

allt ditt vemod

samlas i en dov punkt

i den flytande kärna

som är ditt jag