Från en sårad ärelystnad på slagfältet
under Napoleonkriget,
gav greven,militären,poeten och drama-
tikern Alfred De Vigny ( 1797-1863 )
sin håg till dikten,där hans debutverk
1822 dock gick recensenterna spårlöst
förbi.

Krigare som han var lyckades han bättre
i sin dramatik,vars realistiska skärpa
satte honom på den franska parnassens
litterära karta, (1835)
för att plötsligen tystna,
vilket för en nutida biograf
kan väcka misstanke om att De Vigny
led av bipolär manodepressivitet.

Med stöd av det faktum hans
romantiska misantropi av djup
pessimistisk livssyn,
vilken ofta föll offer för sin
egen naturs nyckfulla val,
är hans syn på naturen
som lidandets norm,
med en frånvarande Gud
där Djävulen allestädes
tycktes närvarande,
och obotligt meningslös,
endast en krigares mod och
tålamod värdig.

Man bör mana till försiktighet,
utgå ifrån förhastade slutledningar
helst som det visar på att
långa tider i denne författares liv
är höljt i djupt dunkel.

Av hans kvarlåtenskap visar det sig
däremot skönjas ett dolt författarskap
däri mästerverket "ÖDET"
( utgivet postumt 1864 )
samt en dagbok skriven under 40 år
ger en djupare inblick i vad som
rörde sig i denne skalds huvud,
vilken influerat både Victor Hugo,
som Charles Baudelaire mfl.
*