Känns lite konstigt som att ingenting vara,
sitter vid vattnet, lite dimmigt bara. Låter
det vara, får glida med att inte allt kunna
styra. Det kan vara som en liten pissmyra.

Hur mycket jag än slår ifrån mig, försöker
förstå varför den är på mig, finner jag inga
svar. Själva problemet är att jag gillar myran,
vill ha den kvar, fortsätta dansen.

Känns ganska skönt att acceptera, det blir
mindre som stör mig numera. Medvetenhetens
ökade spektrum ger mig ett större fläktum.

Frid, ödmukhet, filosofi en ökad harmoni som
ett behagligt andrum. Tappar bort själva myran
när den svider och bränns, är det detta som
kallas samexistens....?