Ingen snö eller direkt kyla har infunnit sig trots att vi är inne i februari. Undrar om vintern glömt bort oss. Hösten däremot dröjer sig kvar, som en gäst vilken aldrig tycks gå. Naturen får hur som helst sin behövliga vila.

Själv smyger jag mig in i minneslunden och lånar ett par vingar och tar mig tillbaks till barndomens somrar. Inte alla, men de jag fortfarande vill minnas.

Den lilla viken i Mälaren var mitt hav och roddbåten var mitt skepp. Tidigt på mornarna tog jag stigen ner till sjön. Väl nere vid båten åkte sandalerna av och jag hoppade i och öste båten fri från vatten. På aktertoften hade jag lagt färdkosten. Oftast ett par limpsmörgåsar och en gammal brännvinsflaska med svartvinbärssaft. Stakade mig ut genom vassruggen och så rodde jag iväg.

Ute vid udden så lät jag årorna vila i sina klykor för det var dags att inmundigade min färdkost. Det var alltid lika gott. Limpsmörgås med några rejäla bitar rökt sidfläsk och till det svartvinbärssaft. För mig var och är det fortfarande något av det bästa jag vet till frukost.
Längs med strandkanten stod björkarna tätt och lutade sig nyfiket ut över vattnet. Grenarna såg ut att smeka vatten. Måsarnas ungar var nu så stora att varningsropen från de vuxna måsarna nästan helt hade tystnat.
Ljudet från mötet mellan den klinkbyggda bordläggningen och sjön bildade en rofylld rytmisk melodi.

Efter intagen frukost tog jag min tröja eller jacka som huvudkudde och la mig ner på durken. Jag vet att jag ibland somnade. Det lilla ankaret höll mig oftast hjälpligt kvar även om det hände att båten drev ut mot fjärden.

Vilka fina minnen det är. Det märkliga var att på mina små morgonturer ville jag alltid vara ensam. Oavsett kompisar eller syskon ville jag vara ifred. Låg ofta och fantiserade eller drömde mig bort och det gör man nog bäst själv.

Många år senare när jag fått egna barn upprepar sig det hela. Äldsta sonen gjorde som jag, stack iväg tidigt på mornarna. Även han ville inte ha något sällskap. Skillnaden var att han gillade att fiska, vilket aldrig jag gjorde.
För min del blev själva stunden fångsten och den har jag med mig än idag i min minneslund.