Kaptenen är upprymd, tvivlen far bort
Det är inget svart hål, minsann!
Skåda ni ljusen som lyser runt kullen,
snart skall hela världen se dem!

Är det då kanske en ny dimension
och vad är det då för en ande
som rör sig så svävande – kanske ett barn
som betraktar sin sfär och skeppet?

Jag ser henne dansa
jag känner en glädje,
om jag kunde höra
musiken

så skulle jag veta
om himlen var målet
och hon kunde ana
sin strålande glans

I rymden blir allt som förut varit omöjligt
lekande möjligt, just som
livet och döden
Låt lamporna blinka, så kanske hon ser!

Besättningen samlas
och upptäcker kullen
En varnare skramlar
med glimmande vapen

Och styrmannen drabbas av ovanlig leklust
fånar sig vid manöverpanelen
i vilken all lysande skapelse föds
En kvinnlig sekond börjar ryta

En tonåring avbryter, räddad men trött
över vuxna som grälar likt småbarn
Han söker sig ro mellan knappar och maskot
ser liggande, drömmande, midskeppet kränga sig

Vakterna grymtar, fast endast på låtsas
får för sig att flickan
som dansar på kullen
kanske kan höra dem stoja i skyn

Och kan hon se roboten Tvåtre, samt Fyra,
undrar hon nog vad som pågår
Se som hon girar och söker sig bort
för att anropa kapade skeppet!

Men färjan som drar står emot hennes vädjan
Fast nu har två vakter samt en liten robot
fått fnatt och
tagit kontakt

Hon skall hämta en läkare
meddelar de
som skall ge medicin
mot den svajande himlen

har dock fått veta att läkare saknas
Maskoten strejkar, han måste gå dit
Dock har slussens rödlampa slocknat
och därför kan livbåten startas

Med livbåten klar
får vi varnaren med oss
som hämtar upp styrman liksom sekonden
Tillsammans kan dessa nog reda ut trasslet

Med Tvåtre och Fyra i ursprungligt läge,
kontakt som är av och skrov som är svart
synes blånaden vacker i tystnadens rum
Men den är varken natt eller morgon.



4/2 2020