Jag kan ännu höra fågelsången och sommarvinden viska genom hängbjörkens unga försommarlöv. Och jag kan ännu känna gräsets mjuka strån under mina bara fötter.
Men det var så länge sedan jag kände värmen från din himmelskt klara blick, liksom den dag då rymdens alla stjärnor väcktes inom mig.
Då du sa:
När flyttar du hem igen?
Korsar du min väg så korsar jag din...
Du sa det, i tanken och log.

Rim minns den dagen...för så många år sedan.

De hade träffats under ett ögonblick. Ett ögonblick som etsat sig så starkt i Rim att han bara önskade att åter se henne.
Det var på den lilla Marknaden i Lanscorona. Dagarna hade aldrig fortsatt sen dess. Det var svårt att se dagarna bortom den dagen, för de var aldrig hela, de var bara timmar på en och samma dag just efter den enda dagen...

Alla framtidsplaner var bara föreställningar efter den dagen och de var alla av samma karaktär. En sol som gick in i molnen och ett dis, ett avslutat kapiel i en ostängd bok.