Jag tillhör det förflutna mina minnen är som barndomens russinsoppa. Längtade man efter nykokt sparris blev man bara besviken när skeden letade runt i vällingen. Ganska smaklös och med några få mycket små russin som blivit kvar efter julbaket.
Dessa såg man som minnen av lyckliga stunder och så kunde de även berätta sin egen historia.

Det första russinet knastrade torrt mellan tänderna fullt med obrukbara kärnor.

Då mindes jag överraskningens tid en vårmorgon, när jag hade vaknat till ljudet av ett skyfall. Försökte sedan hitta den rätta morgonstämningen för denna stund 'mittpåveckan'.

Dagen var, lillördag som den också kallas, minnet krävde nog nu ändå en stark kopp med kaffe.

Altanens plattor var botten av en mindre sjö som katten omedelbart fick uppleva. Då, när hon glatt skuttade ut och formligen vände i luften liksom på en femöring.

Ja de tillhör också det förflutna, femöringarna. Även om det förflutna ibland kan bjuda på sköna minnen.

Gårdagen bjöd på vackra nyutslagna blommor. Den här våren fick jag njuta glädjen av ett nytt barnbarn, men det blir nog en annan historia.

En mera svårfångad glädje var det när tankarna sökte sig långt tillbaka i minnet bland alla hjärnvindlingar. Minns då när jag satt och solnjöt med en liten papplåda bak på cykeln. Papplådan hade innehållit en termos och en påse med russinbullar. Jag hade frestats att ta en tidig paus i den ganska så påbörjade cykelturen. Den varma solen lockade mig och jag visste att här på kyrkogårdens begravningsplats stod en varmt belägen bänk vid den stora stenmuren.

Hungerdagen namnet flög in i mitt minnesgoda huvud. För ganska många år sedan hörde jag det ordet från en kvinna, som som sades vara var inflyttad. Man brukade ibland kalla de som inte hade närsläktat i staden så. Lite förnedrande tyckte jag.

Trodde att det hon åsyftade på var kanske fastans dymmelonsdag. Det hon istället pratade om när vi träffades på kyrkogården, blev om min mormors och hennes uppväxt i barndomens ”Pedesi”.

De hade arbetat på ”Fabriken”, suttit bredvid varandra och ”stoppat” cigaretter. Det här före cigarettmaskinernas era, i den tidsepoken, var nog Hungerdagen mera en realitet.

Att leva utan kött och sovel på bordet i några dagar under en vecka om året var mera en normal företeelse. Inte som en manifestation för någon behjärtansvärd sak som denna fasta som går ut på att leva ett par dagar med svält för att minnas Kristi lidande.

Hur mycket hon, denna gamla kvinna, religiöst kopplade namnet på denna onsdag mitt i fasteveckan, kanske svårt att tänka sig så här långt efteråt.
Hon levde och var uppvuxen i en tid när religionen och tron var en självklarhet. Hunger var inte straff från Gud för tidigare obetalda syndaskulder utan den fattiges ok som måste bäras.

Frivilligt påtagen fasta och att avstå från lyxen att äta kött var de rika och välbärgade förunnat.

Jag hade delat med mig av mitt termoskaffe och hon fick min skiva med vetebröd med russin. Skall du vara länge här, frågade hon; eftersom du hade kaffe me dej...
Nej sade jag, jag var bara upp och titta till graven, sen skall jag cykla lite bortåt ”fladan” och se om snön och isen har smält bort.

”Hälsa mam din”, sa hon nickande medan jag packade ihop termosen och satte den i papplådan bak på cykeln.

Jag satte mig upp och cyklade iväg. Detta efter att jag artigt skakat hand till adjö med den gamla gumman, som stod krum och var hoptorkad och rynkig som ett russin i ansiktet.

Vem hon var vet jag inte fotfarande eller varför vi börjat prata om Hungerdagen. Var det för att vi satt på kyrkogården mitt i påskveckan.
Tankarna kommer och undran. Var det så att hon hade arbetat tillsammans med mormor, då borde hon ha varit mera än hundra år gammal när vi träffades.

Det var ju på mormors grav jag hade satt ned blommorna.
Tanken jag nu tänker är, hur kände hon igen mig, hur visste hon vem jag var?
Minns att jag glömde vända mig om och vinka, lika så bra. Tillhörde hon de från det förflutna, skall man aldrig fråga i nutid om dåtid. Inte häller varför de kom till ett möte när frågorna ännu inte var mogna att besvaras.

Vattnet på altanen försvann i en nutida dåtid och katterna undrar nog också varför.
Carpe Diem.

© Bosse 8 februari 2020. Reviderad av förflutna Tankar.