Hon var trettiofyra.
Han var Trettiosex.
De hade åldrats!
Inga nyheter där inte!
Vad hade deras ålder att göra med dem?
Inte var det, att de åldersmässigt var nära sin egen grav...
Även om de inte visste, med all säkerhet...
Nej, med sina Trettiofyra,och Hans Trettiosex...
Var ödet mättat.
Framtiden hade ingen framtidslängtan,
de trodde sig redan vilja ha allt de ville ha...
Om inte...
De hade sin dotter tillsammans.
De kunde inte få fler barn...
Inte på Ålderns Höst.
Vad var då denna ålderns höst,som författarinnan, en av de två, utav detta par, skrev så ivrigt om?
Det var att deras föräldrar var till åren gångna, och det var det närmsta och bästa stödet i sin föräldraroll, angående deras gemensamma dotter,
som de kunde ha!
Det skulle inte bli flera barn...
Fastän de av biologin, kanske skulle kunna...
Än var det inte för sent, på den fronten!
Men de kunde inte skaffa fler barn, för tänk om deras föräldrar, redan IMORGON...
Skulle gå och dö...
Då skulle de veta, att föräldrarna till dessa unga föräldrar, hade gjort och hunnit med sitt bästa, för sitt barnbarn...
Men de skulle stå där ensamma med sin föräldraroll, om de skaffade ett barn till...
Om nu far och Morföräldrarna gick och dog.
Usch! Hemska tanke!
Men det var en realitet, att både det yngsta paret hade åldrats, i sin föräldraroll, och åren gick.
Samma sak var det med deras föräldrar,
och alltid...
Precis som övriga arvet till mänskligheten...
Var det det arv de fick.