EN LITEN VINTERSAGA.

Ett minne berättas nu om den tiden när vintern alltid var vit. Julsnön gnistrade, ett gott glid under sparkens medar. De hinder som fanns på vägen var skit från hästar som frustande bjällrat sig fram.

Till julottan skulle alla samlas i tidig morgontimma, annars blev det bock i kanten på boken, som prästen sände till vår Herre då och då. Detta fick han oss att tro, kanske den enda sanna tro vi hade.
Nysmorda läderbälgar väntade stilla ännu i morgontimman. De skulle fyllas med kalluft från den mörka kyrkovinden, där spöken och de osaliga andarna ännu huserade.

Det var Juldagsmorgon och julottan för de döda var över. Mången sång hade sjungits där med övertonsbravur.

Kantorn den, den gamle, hade spelat på gistna orgeln. Det var som sig bör, den gamla rara med bara nio pipor kvar. Den hade ett skåp så stort att i nutid fick där endast mässhakar bo.

Den kantor som spelade för de de döde var gamle spelmannen. Han som som alla mins, från skrönor. Ännu berättas att han, halshuggen blev.

Otukt, mened även otillbörlig avel, den domen var rättvis och hård. Spelad bra ändå och med bravur. Det kunde han göra då medan livsgnistans glöd fanns kvar.

Påfåglar sjöng en sång när bilan föll.

Trolldoms natten är över och levandes ljus skall nu åter tändas i mässingskronorna och på väggplaketter.


Orgeltramparen, ett hedervärt yrke skall ni tro och veta. Står och hoppar på de stora pedalerna fyra, fiser och doftar illa.

Ölfrukosten blev alltför mäktig och den nya Kantorn kunde bli vrång om orgeln inte tålde spelas med fulla verk.

Trumpeter och basuner måste i glädjesånger ljuda.
Det var bäst att han trampade sig svett i pannan och bälgen full med väder.
Allt för att till julens sånger, musiken skulle ljuda så rart.

När nu kyrkan av människor hade blivit full och sången under kyrkovalven skallade. Var det tvunget att med stora orgelpipors dån spela julefriden in.

Kantorn försökte att med röstbravur melodiskt överrösta, sångarpublikens hesa bröl i denna Stilla Julnatt.

Knastret som var hemtrevligt, hördes från alla kaminerna i kor och korsgång. Kanske även att alla pälsar av får och varg gav stämningsmättad doftmiljö, som påminde om livet i en förfluten tid.

Ljudmiljön som skapats påminner om släkt och vänner, de som kämpade och hade överlevt vinterkylan.

© Bosse 10 februari 2020.