Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

FRUSNA LÅGOR

Du väckte mig återigen mitt i natten, tjatade på mig att jag skulle spika upp några nya spikar i väggen. Hallväggen, svarade du irriterat, när jag frågade, var menar du då?

Försökte vända min rygg emot dig för att på nytt kunna somna om. Tydligen ville du att jag skulle hänga upp din gamla mormorsmors Gröna anna tallrikar. Det var de som du fick för 30-år sedan när ni syskon hade delat upp arvet.

Sömnigt svarade jag att alla tomma platser på den väggen var utnyttjade.

Sovrums fönstret blev plötsligt upplyst av vitblåa blixtar jag vaknade förskräckt ur min konstiga drömsömn. Allt var ett ögonblick förvirrat. Blixtarna kastades in i mitt rum mullerfritt och fick de fördragna gardinerna att lysa som vid det värsta åskväder.

Omöjligt, det tog flera minuter innan det blev ett faktum och allt placerades i nutid.

Det var sällan att det åskade vid denna tid på året, nu var januari och i går flera minusgrader.
Såg att blinken från ljuset som lyste hade blivit blåvitröda.

Med ökad puls steg jag upp drog ifrån gardinen, kastade samtidigt ett öga mot min tomma säng.
Katterna hade flytt och låg säkert under den, i tron att något otrevligt var på gång.

Min nattjatande livsvän hade återgått till den diffusa ospecificerade trakt där hon numera vistades permanent.

Ute var det fullt med utryckningsfordon som trängs där nere vid återvinningen.

Såg hur Rymdmäns lika varelser springer fram och tillbaka med sina blänkande hjälmar och stora klumpiga vapen i hand.

Så såg det ut för den nyvakna och sömniga betraktaren.

Nere vid parkeringens var ett kaos i förvirringens ögonblick. Det var Brandmän i skyddsutrustning som försökte släcka bränderna. Det rykte ur flera container, troligen var det någon mindre explosion, som hade väckt mig.

Kanske allt anlagts av någon med en bisarr humor eller snarare någon som hade ett uppdämt hat. allt kom att flyta som en ljudlös passage förbi mina ögon.

Det var som en videosekvens uppspelad från en stumfilm.

Sirenerna var tydligen avstängda för att inte störa nattfriden för oss som sov här i gettohusen av höghusmodell.

Jag vände mig mot sängen för att säga något, undrade ett ögonblick till vem och vad?
Kanske till min livskamrat och hustru sedan nästan ett halvsekel. Hon kom hon på besök ibland så här om natten.
Tjatade och påminde om saker både nutida och ur det förflutna.

Varför.

Det var många år sedan vår kontakt fysiskt bröts genom hennes död, den som hade blivit oundviklig.

Eller kanske var det just därför, som den trohetsed vi svor vid altaret förföljde. Vi hade gett varandra ett löfte.
Tills döden skiljer er åt, befäste vi den gången vår gemenskap.
Oroar hon sig fortfarande för mitt och katternas välbefinnande.

Trohet in i evigheten, är det kanske den bagatellen som människan passionerat kallar kärlek. Vi möts igen!

© Bosse 10 februari 2020.






Övriga genrer (Kåseri) av Bossepoet från Österbotten
Läst 112 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2020-02-10 17:35



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Bossepoet från Österbotten
Bossepoet från Österbotten