Ett sällskap på tjugoen:

två karlar
och nitton kvinnor
eller två gubbar
och nitton gummor
eller två gubbstruttar
och nitton kärringar

varav en snackar pippi
i sextio minuter
och formligen ällllllskar
sin egen röst
och att härma fågelläten
och berätta i detalj om hur svartvit flugsnappare
gör när den parar sig

och församlingen bara ällllllskar att lyssna
på denna "otroliga eldsjäl" som formligen
BRINNNNNNNER
för sina pippppppande pippin.

Och ingen jävel vet om vad Freud sa
om ornitologerna och den "fina, gamla, svenska
traditionen" att fira gökotta.....

Jag har själv alltid tyckt det vilar nåt perverst
över en smygande ornitolog
och har mest sett honom ( det är oftast en hane )
som en tassande smygrunkare,
ivrigt observerandes, medelst kikare, och antecknandes
föräldrarnas sexuella förehavanden
i sängkammaren.

När pippandet pågår
måste man dessutom
på bägge platser -
i vassruggen och i angränsande rum -
vara jättetyst
annars blir pipparna rädda
och tar till flykten.

Att vara ornitolog
anses dessutom vara mycket fint, ärorikt
och utvecklande
av goda vanor...t ex
att vistas i naturen
och titta på knullande fåglar.

Hahahahaha......jag kiknar av skratt.