Februari - och äntligen ljusare ute!
Nu är det dags att peta ner blomsterfrön i små krukor och sedan sätta sig ner och vänta på att det ska sticka upp pyttesmå plantor.
Februari - det blir lite, lite ljusare, dag för dag och man säger uppmuntrande till sig själv; nu har det vänt, snart är det vår!
Koltrasten piper där ute, ja den piper! Inte den mest optimistiska tant kan få detta läte till att låta som något annat än ett pip. Eller är det gångjärnen på grannens, ej smorda, trädgårdsgrind som låter?

Häcken därute är plötsligt full av nervösa sidensvansar, så fort man rör sig en liten aning innanför fönsterrutan, flyger hela flocken iväg till grannens tak. Det ser ut som om hela sidensvanssällskapet är en enda kropp, en enda själ. Man kan inte annat än njuta av dem, mitt i allt det svarta/grå, som man försöker skaka av sig.
Man letar efter såjord i skåpet, där finns inget.
Men blomsterfröna ligger där! Balsaminer, toffelblommor...åh, ÅH.
Man tänker på blommorna som ska växa upp, som man ska lukta på, njuta av och ge bort några krukor till någon som behöver en blomma.

Vänta till mars kanske? ICA har kanske såjord? Låta förkylning och missmod flyga bort först?
Man skickar i iväg ett födelsedagskort till en liten dam som fyller år i februari. Ser den lilla damens leende framför mig. En fyraåring full av livsglädje.
Man blir lite piggare av blotta tanken.

Blomsterfröna går nog alldeles utmärkt att peta ner i vanlig planteringsjord, tänker man och verkställer beslutet.

Nu är det bara att sätta sig ner och vänta.
På mars.