Jag minns en färg lika klar som teal, lika intensiv som purpur och lika färggrann som vermilion.

Jag minns en doft, likt färska hallon och nyskurna apelsiner.

Lika intensiv som doften från en sommardag.

Jag minns ett skratt, lika vackert som ljudet av vågorna som slår emot en brygga.

Lika intensivt som ett barn som ätit alldeles för mycket socker.

Jag minns

Men nu är det som att alla färger går i gråskala.

Alla dofter har bytts ut mot lukter, lukter av mörker och misär.

Hennes skratt är falskt, och fel.

Allt är fel nu.

Jag minns smaken av vintern, den krispiga iskalla känslan i munnen.

Jag minns doften av sommar, blommor och nyklippt gräs.

Jag minns färgen på hennes ögon, blåa med lite gult i mitten.

Nu känner hon ingen smak, inga dofter, hennes ögon är matta av alldeles för mycket sorg och hon är bara ett skal.

Ett skal som inte längre återspeglar hennes forna jag, det jaget som alltid var glad och drog med sig alla i sin glädje.

Ett jag, i vars sällskap sorgsenhet inte existerade eller ens skulle ha kunnat existera.

Jag minns en flicka, med morotslockar och klarblåa ögon.

Jag minns en flicka i senapsgul klänning, dansandes barfota i en fruktträdgård.

Jag minns en flicka vars största dröm var att få vara precis där, dansandes bland päron och äppelträd.

Med grässtrån, som hon trätt smultron på, i handen.

En flicka med röda läppar, små fräknar och blommor i håret.

Vart är hon nu?