Första sommaren med sardinerna blev en chock. Nedlagda i vattnet simmade de i sin bubbla. Oförmögna att frigöra sig från den alltid så svåra frågan.

Varför här och nu.

Liknade mycket ett nära intill mänskligt dilemma. Vadan och vem betraktade deras liv som statiskt och vilket gjorde detta helt oförmöget att förändra.

Vid dammen som omgav parken med vatten, stod allt stilla i väntan på budskapet från postiljonen.
Mamma sände alltid ett brev med härfågelns dombeslut.

Det har nu blivit klarlagt att vattnet var otjänligt att dricka.

Jag badade endast fötterna, drack inte en droppe.
Försökte förgäves få uttryck för mina tankar hindrad av torra läppar.

Detta medan de röda ögon tvättades till läkning av fontänens regndroppspreludium.
Bad knäfallande om rättvis behandling, när domen över de efterlevandes försyndelser uppdagades och kungjordes.

Sardiner inlagda i olja med tomat, hur goda och vällagrade de än är. Kan inte simma i sötvatten.

© Bosse 15 februari 2020.