- - - -

 

 

 

 

Handen är lätt kupad framför mitt ansikte. Det ser ut som att den greppar efter något som inte finns. Så darrar fingrarna till, bara ytterst lite. Jag vill att handen skall möta något motstånd, att den skall slugas in i något hårt och vasst. Jag vill att den skall sluta kupa sig kring det synfält som allt för mycket får mig att minnas att jag inte orkar. Men handen lyder inte.

 

 

Handen greppar i luften igen. Det känns svalt och lätt fuktigt i handflatan, som om handen äntligen fått tag på något. Men jag kan inte se något, inte någonting förutom den kupade handens inramade landskap. Jag försöker att knyta handen till en näve utan att lyckas. Jag försöker att öppna handen och spreta med fingrarna, men den förblir kupad som vore den fastnaglad vid en magnet.

 

 

Töm mig, töm mig. Det är någon som viskar det i mitt öra. Jag förstår inte varifrån rösten kommer. Ingen står bredvid mig. Jag tycker mig ana att handen har rört sig närmare mitt ansikte. Bildrutan är nästintill utsuddad, jag skymtar bara konturerna av handen. Åter denna uppmaning: töm mig, töm mig.

 

 

Sedan händer allt blixtsnabbt: Handen drar sig undan från mitt ansikte, jag hinner se ett färgglatt men oidentifierbart landskap fara förbi i ögonvrån innan handen tätar min blick och med full kraft träffar min panna. Jag hör ett krasande ljud och sedan känner jag vätskan rinna ner från pannan, in i ögonen och vidare ner för mitt ansikte. Jag försöker öppna ögonen men ögonlocken orkar inte forcera den trögflytande vätskan.

 

 

Jag hör barnskrik, människor som hostar och harklar sig, någon eller några försöker devalvera ett skratt till en rossling. Förblindad och förvirrad stapplar jag framåt med ena handen tryckt mot ansiktet och den andra handen hållen framför mig som ett slags blindkäpp. Jag stöter till något hårt, det smäller och brakar till, något går sönder. Fler och högre skrik hörs. Barn gråter.

 

 

En arm läggs på min axel. En röst säger åt mig att ta det lugnt. Jag leds i väg och erbjuds att sätta mig ner på en stol som man tydligen har fört mig till. Jag får en bit hushållspapper tryck i näven.

– Såja, skall vi försöka torka bort det där nu? säger rösten till mig.

 

 

Jag fumlar med papperet, hittar inte rätt, kletar bara ut den tjocka vätskan i ansiktet. Personen som ledsagat mig till stolen hjälper mig att torka mig. Till slut kan jag öppna ögonen. Jag ser hur min tröja är täckt av äggula och äggvita, små flisor av äggskal har fastnat i slemmet. Jag använder ärmen för att torka mig om munnen. Jag sitter på en stol vid ett provsmakarbord för olika slags ostar. Kunder i butiken pekar på mig, nickar åt mitt håll, tisslar och tasslar, skrattar ogenerat.

– Vill du ha ett glas vatten? frågar rösten som jag nu ser tillhör ett butiksbiträde.

– Jag skulle bara göra en omelett, svarar jag.

– Det är ingen fara, sitt här och vila ett slag så hämtar jag lite vatten åt dig.

 

 

Jag skälver och svettas som om jag skulle ha hög feber. Svettdropparna blandar sig med de intorkade äggresterna. Jag vill försvinna, raderas ut, teleportera mig till lugnet och ensamheten. Det är inte det att jag känner mig dum eller generad, men jag avskyr när folk stirrar på mig. Hade jag haft ett samvete skulle jag säkerligen skämmas ögonen ur mig.

 

 

En liten flicka i femårsåldern pekar på mig och säger något åt sin mamma, jag orkar inte agera eller ens reagera. Jag har för fan hela nyllet fullt av rått ägg, jag har annat att bekymra mig om än nyfikna skitungar, även om jag naturligtvis gärna skulle vilja ha energi nog att gå fram och hosta flickebarnet i ansiktet, sparka undan benen på henne och förklara att jultomten i själva verket är hennes pedofila pappa i lösskägg. Gör det, gör det, gör det! Min inre röst triggar mig. Jag försöker kväsa den, ignorera den. Jag har inte tid för mer kalabalik. Jag skall ju för helvete göra omelett.

 

 

Butiksbiträdets återkomst räddar mig. Han serverar mig ett stort glas vatten och ger mig några våtservetter att fräscha upp mig med. Det vore lögn att säga att jag känner mig som en frisk vårvind i fejset, men de väldoftande fuktiga servetterna hjälper mig att få bort det mesta av äggslemmet. Utan ägg, utan hand, försmäktar jag på denna öde by... och det känns okej.